REVIEW - Golden Eye 007

Golden Eye 007

Inget annat konsolspel har slukat lika mycket av min tid som Golden Eye till Nintendo 64. Under hela mellanstadiet vallfärdade vi hem till mig varje lunchrast för att spela split screen på en 17-tums TV. Här blev några av mina allra varmaste spelminnen till. Så här i efterhand kan jag även konstatera att få spel har gjort sig så förtjänta av min tid som just Golden Eye, som bäst kan beskrivas som ren och skär glädje paketerad i en grå kassett.

Golden Eye till Wii är en remake i ganska lösa ordalag. Singelplayer-uppdragen har genomgått en rejäl omarbetning. Miljöerna är helt nya, med endast ett fåtal likheter som knyter an till originalet. Handlingen har utstått smärre förändringar. Daniel Craig axlar Bondrollen istället för Pierce Brosnan. Och i linje med Bonds hårdkokta image från de senaste filmerna finns här inga roliga manicker att leka med. Säg hej då till klocklasern, Bond löser alla sina problem med hjälp av välriktade kulor och en mobiltelefon. Den största, och kanske enda riktiga besvikelsen är dock att ingen av de klassiska multiplayer-banorna finns med. Complex, Facility och Tempel lyser med sin frånvaro. Men trots att nyutgåvan är så olik originalet lyckas den ändå fånga samma känsla och atmosfär. En välbehagande förnimmelse av déjà vu smyger sig på titt som tätt. Och likt originalet är tempot enastående, med en nästintill perfekt blandning av smyg och action-moment. Antalet uppdrag per bana ökar när man höjer svårighetsgraden, vilket är en trevlig touch som förlänger kampanjens livslängd.

En annan stor skillnad är förstås styrningen, som nu utnyttjar Wii-kontrollernas alla egenheter. Remoten riktas mot skärmen för att sikta och närstridsattacker löses genom skakningar av nunchucken. Många FPS-spel till Wii använder denna typ av kontrollupplägg, men Golden Eyes implementering är helt klart bland de bästa. Det tar ett tag för styrningen att verkligen sjunka in och kännas naturlig, men när man väl har lärt sig utnyttja autosiktet blir det betydligt lättare. Inlärningskurvan är brantare än i förlagan. Det är inte lika lätt att bara plocka upp en kontroll och börja leka Bond, vilket var fallet i originalet. Och det var också därför flerspelarläget blev så långlivat och roligt, alla kunde spela.

Mycket har hunnit hända sedan 1997, då Golden Eye släpptes till 64:an. Förutom introducerandet av iPodar, modebloggar och Crazy Frog har vi nu förmånen att kunna spela TV-spel mot andra utan att behöva göra stjärterum hemmavid. Wii-versionen bjuder på ett förvånansvärt robust online-läge. Här finns, förutom flertalet roliga spellägen, ett level-system i nerbantad skala och möjligheten att skräddarsy sin egen arsenal. Golden Eye avnjuts dock fortfarande bäst likt en kall öl, med några polare hemma i soffan.

Det är sannerligen ingen lätt match för en spelutvecklare att tvingas leva upp till en kultförklarad klassiker som Golden Eye. Men å andra sidan kan man inte ha ett mycket bättre spel att utgå ifrån. Nyutgåvan bjuder inte på någon exkursion i nostalgitripperi, men är ett mycket bra spel som, trots ett antal småmissar, tilltalar av samma anledningar som originalet.

REVIEW - Castlevania: Lords of Shadow

Castlevania: Lords of Shadow

Even though Castlevania as a franchise has a rich mythos to draw from and a lot of gameplay elements associate with it, the few connections Castlevania: Lords of Shadow bears to its predecessors are merely superficial. Lords of Shadow has acutely a lot more in common with God of War then any of the previous Castlevania games.

In fact, it borrows so heavily from God of War and other action adventure games, that it becomes a bit too familiar and even predictable at times. It doesn’t differentiate itself enough from the other greats in the genre. It’s like the developer felt content with just slapping on the Castlevania name to a gameplay formula that other games have already perfected. That said, Lords of Shadow is a solid all-around action adventure game, but fans of the series might feel left in the dark.

In Lords of Shadow you take on the roll as Gabriel Belmont, who just so happens to be an ancestor to Simon Belmont – the protagonist of the first Castlevania game. Gabriel is a member of the brotherhood of light – an elite group of holy knights who protect and defend the innocent against the supernatural – and just an all out righteous dude. The quest at hand is to defeat the three lords of shadow, gain their godly powers and ultimately bring back his wife from the dead. The story is pretty straight forward with a few predictable twists, and towards the end it gets surprisingly religious. In between levels, the story gains depth from a narrated portrayal of what Gabriel is feeling and what he is up against. Here, we get to know Gabriel and follow his character development throughout the game, which is quite a transformation to say the least. We are treated to an all-around stellar cast of voice actors who all come through with flying colors, especially the narrator; none other than Patrick Stewart, aka Captain Jean-Luc Picard.

Hideo Kojima – the creator of the Metal Gear Solid games – assisted in the development of Lords of Shadow. One of his more obvious contributions is the long and frequent cutscenes, which all look amazing. Be sure to stick around once you’ve bested the final stage, as you will be rewarded with one of the most awesome after-credit cutscenes ever.

The combat has a much more prominent roll then in any of the previous Castlevania games. Luckily, the combat is great. Even though there are only two combat buttons – one that lets you target a single enemy and the other swings the whip around, thus damaging all nearby foes – you’re able to produce loads of devastating combos. Killing enemies grants you experience point, which in turn can be spent to buy new combos. The array of choices allow you to somewhat customize your strategy and confront the monstrosities on your own terms, which is nice. Although, you never really get the feeling that you’re using a whip, which kind of feels like a missed opportunity. A few chapters into the game you’ll unlock light and shadow magic, which opens up even more attack options. Apart from the whip and the magic, you have four secondary weapons at your disposal; throwing daggers, fairies – distracts enemies while you’re free to let loose some powerful combos –, holy water – exploding bottles of blessed water, extra powerful against vampires – and dark crystals – summons a powerful demon when broken.

For a linear action adventure game, Lords of Shadow is really lengthy. It clocks in around twenty hours, but it isn’t long just for the sake of being so. Very rarely did I feel as parts of the game were drawn out or irrelevant. But if I had to nitpick, I’d say there is a bit too much emphasis on climbing walls and shimmying along ledges. There isn’t much skill, if any, involved in getting through these parts, and they are extremely linear. There soul purpose is to slow down the otherwise hectic gameplay and showcase the gorgeous visuals and epic scenery. You can go back and replay sections of the game once you’ve finished a level, but there isn’t much incentive to do so if you’re not an achievement hunter.

One of the games greatest assets are its dazzling vistas and scenic design. Each level has a distinct look and feel, ensuring your eyes will never get bored. You’ll traverse through jungles with lush vegetation, vampire infested castles and a spooky abandoned abbey. Everything looks stunning, from epic foreshadowings of castles in the horizon to the highly detailed facades.

This isn’t one of those games were you’re constantly encounter the same types of enemies over and over again, with the occasional color variation. The large cast of enemies are impressive and all of them are somewhat different, thus forcing you to adapt your fighting style which keeps the combat interesting until the very end. The boss battles are also fun and challenging, and the cutscenes preceding them do a fine job of hyping up the fight which gets the adrenalin pumping even before the battle starts.

Sadley, the game suffers from a bad, sometimes horrible, camera. The developer opted to go for a fixed camera, like that of God of War. It works okay for the most part but it immediately becomes a problem in more open areas when the camera, more often than not, won’t zoom out to show the whole battlefield. This results in that you’re constantly getting attacked by enemies that aren’t in view, which makes you have to battle the camera as well as the bad guys. The cameras unwillingness to cooperate also becomes a problem when exploring the environment in search of hidden items, a specific object or the path to the next area; as the desired object or pathway, in the worst case scenarios, are not even visible on screen.

Castelvania: Lords of Shadow is a solid action adventure game with great rewarding combat and amazing visuals. If you’re looking for a lengthy action game, and can see past a clunky camera and the lack of innovative gameplay elements, you should definitely give Lords of Shadow a try. If you’re thinking about buying the game just on the premise that you’re a fan of the franchise, you should think twice, as this is not like any other Castlevania game.

REVIEW - Super Street Fighter IV

Super Street Fighter IV

I hederlig gammal Capcom-anda släpps nu superversionen av fjolårets slagsmålssuccé, Street Fighter IV. Med tio nya karaktärer, ett förbättrat online-läge, nya ultra-attacker, möjligheten att spara repriser av matcher samt de kultförklarade bonusnivåerna från Super Street Fighter II är det här en riktigt matnyttig expansion. Till råga på allt säljs det även till ett reducerat pris vilket borde få alla fajtingfans att börja sjunga ”IN-DI-STRUCTABLE” i kör.

Capcom har, inte helt rättvist, blivit anklagade för att de mjölkar fans på pengar för att de ger ut denna superversion endast ett år efter releasen av Street Fighter IV. Att inte EA bemöts med samma kritik, som släpper ett nytt FIFA och NHL-spel år efter år, är något besynnerligt. Capcom har lyssnat till fansens önskemål och gjort förändringar och tillägg därefter. De bör snarare rosas än risas.

Samtliga karaktärer från fjolårets spel har genomgått smärre förändringar för att få dem mer balanserade i förhållande till varandra. Sagats Tiger Shots och Rufus Messiah Kick har t.ex. försvagats något medan Vega och Guile har blivit en aning bättre. Dessa förändringar kan tyckas triviala men är nog så viktiga för de invigda. Förutom dessa justeringar har alla karaktärer fått en varsin ny ultra-attack till sitt förfogande. Valet av ultra-attack görs vid karaktärsmenyn och kan inte ändras under matchens gång. Eftersom att ultra-attackerna till viss del ligger till grund för hur man väljer att spela sin karaktär, spelar valet stor roll.

En annan skillnad från Street Fighter IV är att allting går aningen snabbare. Zangief känns inte riktigt lika seg som han tidigare var och fokusattackerna når nivå två lite fortare. För er som har links och combos inbrända i muskelminnet kan denna uppsnabbning ta ett tag att vänja sig vid.

Att karaktärsgalleriet har utökats med tio nya slagkämpar är ändå helt klart den mest intressanta nyheten. Dee Jay och T. Hawk gör båda efterlängtade comebacker, alla de klassiska karaktärerna från Super Street Fighter II finns nu representerade i ny tappning. Utöver dessa bjuds vi på Adon, Guy och Cody – som är hämtade ur Alpha-serien – Ibuki, Makoto och Dudley – från Street Fighter 3 – samt Juri och Hakan som gör Street Fighter-debut. Juri är en obehaglig taekwondobrud med snabba sparkar och luriga fireballs medan Hakan är en turkisk oljebrottare som kan smörja in sig med olivolja för att förlänga räckvidden på sina attacker. Alla nya karaktärer känns relevanta i sammanhanget och säregna gentemot de övriga kämparna. Se speciellt upp för Dudley och Juri, de ser ut att kunna bli är riktigt vassa när de väl används till sin fulla potential. Totalt finns det nu 35 karaktärer och samtliga är upplåsta och spelbara från start.

Online-läget har utökats och förbättrats rejält. Endless Battle och Team Battle är två nya spellägen som båda blickar tillbaka till arkadhallens glansdagar. Endless Battle är Street Fighter-versionen av herren på täppan. Vinnaren står kvar medan förloraren hamnar längst bak i ledet, som kan bestå av upp till sju personer. Team Battle är precis vad det låter som, två lag med upp till fyra spelare i varje slåss mot varandra. De som inte fajtas kan heja på sina lagkamrater eller försöka psyka motståndarna. Capcom har även utlovat ännu ett spelläge som kommer att släppas som gratis DLC någon gång i juni och ge spelare möjlighet att lätt skapa sina egna online-turneringar med fyra eller åtta personer. Det låter minst sagt lovande.

Oavsett om du är en fajtingfantast som nöter combos in på småtimmarna eller bara vill slänga iväg några hadoukens på polarna lite då och då är Super Street Fighter IV ett givet köp. Även om du äger förra årets utgåva är Super värt sitt låga pris då det bjuds på en hel del förbättringar och nyheter. Om däremot Street Fighter IV, av någon outgrundlig anledning, inte lyckades kittla din fajtingnerv, så kommer troligtvis inte Super vara någonting för dig heller då inget vägröjande har skett sedan förra årets release.

REVIEW - Bayonetta

Bayonetta

En gigantisk klocka störtar ner i en ravin, den slår mot klippväggen och exploderar. Jag befinner mig på urverket, bekämpandes horder av änglar och ett enormt upp och nervänt huvud som spottar eldklot. Så börjar det.

Tretton timmar senare har jag besökt helvetet, torterat änglar med mitt demoniska hår, ridit på en målsökande missil, förvandlats till en fjäril samt, förstås, räddat världen. Kanske lite utöver det vanliga för dig och mig, vardagsmat för Bayonetta.

Det är uppenbart från den första filmsekvensen: Bayonetta är något helt unikt. Visst, utvecklarna har oblygt lånat både grundkoncept och spelidéer av Ninja Guiden, God of War och, framför allt, Devil May Cry. Men resultatet är exempellöst, som om förlagorna varit pryda, nedtonade prototyper av detta adrenalinstinna spektakel. Bayonetta bjuder på kitsch och ultravåld i ett ursinnigt tempo; det här är bland det mest intensiva som går att upplevas i spelväg.

Bayonetta är även namnet på vår huvudrollsinnehavare – en extravagant häxa med vapenförsedda händer och fötter som torterar sina fiender med sitt demoniska hår. Precis som du kanske anar är hon en personifiering av uttrycket ”over the top”. Hennes kroppsliga proportioner, konstanta poserande, suggestiva kommentarer och frenetiska fajtande gör henne till en mycket passande leading lady.

Handlingen är inte speciellt djup men det är heller inte meningen. I den fiktiva europeiska staden Vigrid söker Bayonetta efter sina minnen. Där möter hon gigantiska bossänglar och slåss mot den rivaliserande häxklanen Lumen Sage på sin jakt efter föremålet Right Eye.

Grafiken är galet snygg och det går inte annat än att imponeras av den kreativitet som ligger till grund för alla skruvade fiender, exotiska miljöer och absurda händelseförlopp. Musiken är otroligt tacky men samtidigt charmig och passande. Efter en stunds spelande kommer jag på mig själv att nynna med i spelets ledmotiv, en j-pop version av ”Fly Me To The Moon” sjungen på knackig engelsk.

Bayonetta är ett spel av japaner för japaner. Allt från den snärjiga och absurda handlingen till j-popmusiken gör detta faktum väldigt tydligt. Anime och manga är påtagliga inspirationskällor, mellansekvenserna skulle praktiskt taget kunna utgöra en egen anime-serie. Det betyder dock inte att Bayonetta skulle vara mindre njutbart för oss här i väst, verkligen inte. Att dramaturgin och karaktärsutvecklingen inte följer Hollywoodmallen till punkt och pricka är bara uppfriskande och spännande. Tyvärr blir de sexuella anspelningarna lite väl plumpa ibland, trots glimten i ögat. Med en karaktär som Bayonetta hade utvecklarna kunnat problematisera framställningen av kvinnor i spel, det har dock uppenbarligen inte varit deras avsikt.

Under den barocka ytan gömmer sig ett djupt och genomarbetat fajtingsystem. Kontrollen är helt och hållet fläckfri vilket gör det till ett nöje att experimentera med Bayonettas fantasifulla rörelseregister. Likt en livsfarlig balettdansös utfärdar hon ett elegant flöde av akrobatiska stridskombinationer, det här är stiliserat våld när det är som allra bäst. Oavsett om du är ytterst beräknande i dina knapptryckningar eller hamrar på måfå så kommer du att ha kul.

Det kanske viktigaste verktyget i Bayonettas arsenal är förmågan att sakta ned fiendernas rörelser. Detta åstadkoms genom att undvika en fiendeattack i sista sekund. Tajmingen är ibland klurig men när man väl lyckas belönas man med en andningspaus i det annars så frenetiska fajtandet, där en blinkning för mycket kan vara förödande.

”Lagom” har definitivt inte varit ett av ledorden för utvecklarna. De har lyckats med konststycket att överdriva allting och därmed skapat ett överdrivet bra spel. Bayonetta är så cheesy att det blir ballt, så smaklöst att det blir smakfullt, så överdrivet att det blir perfekt. Bara det faktum att spelets valuta är glorior som Bayonetta tar av de änglar som hon har dödat talar för sig själv.

REVIEW - Medal of Honor

Medal of Honor

Solen gassar, dammet yr och i horisonten syns endast karga bergskedjor – fiendeterräng. Du får en korthuggen uppdragsgenomgång av din truppledare, som anstränger sig för att överösta den mullrande helikoptern som ni precis klev av. Någon försöker lätta upp den spända stämningen, eller kanske tygla sin egen nervositet, genom peppande svordomar och hård soldatjargong. Du kollar magasinet, det är fullt. Det är lugnet före stormen.

Vi blir dagligen matade med objektiva redogörelser och faktabaserade beskrivningar av kriget i Afghanistan – 14 dödade i Kabul, självmordbombare i Balkh – att undgå avtrubbning är nästintill omöjligt. Chansen att få uppleva kriget på plats ur en soldats perspektiv är minst sagt en spännande och intressant spelpremiss med potentialen att vara en väldigt engagerande och emotionell upplevelse. Just en sådan upplevelse vi kanske behöver för att skaka loss avtrubbningen. Medal of Honors utgångspunkt må vara intressant, men det samma kan inte sägas om själva utförandet. Papperstunn handling, ointressanta karaktärer, ytlig multiplayer, buggar och en allmänt osmaklig amerikaniserad vinkling av kriget. Det dåliga överväger det positiva på så gott som alla punkter. Medal of Honor är, utan tvekan, en av de största besvikelserna hittills i år.

Att få mantla rollen som en soldat i ett pågående och högaktuellt krig, till skillnad från i ett fiktivt, är något vi är ovana vid i spelsammanhang. Det är just detta som gör Medal of Honor fascinerande, men också kontroversiellt och provocerande. Att känna igen namn på platser och höra refereringar till al-Qaida tillför helt klart ett skrämmande element som inte går att få i något annat spel i dagsläget. Tyvärr, men kanske inte helt oväntat, är kriget vi får ta del av i Medal of Honor förvrängt och vinklat på ett sanslöst osmakligt sätt. Här finns inte så mycket som tillstymmelse till något ifrågasättande av, eller avståndstagande till, varken kriget eller USA:s insatser. Nej, det är talibanslakt som står på menyn, inget annat. Utvecklarna säger sig ha konsulterat amerikanska soldater som deltagit i kriget, för att kunna måla upp en trovärdig och rättvis bild. Att Medal of Honor skulle porträttera en soldats vardag på ett verklighetstroget sätt är dock inte fallet, långt där ifrån. Precis som hos genrekonkurrenterna bjuds vi på en krigsglorifiering som vältrar sig i en orgie av headshots och explosioner där människovärdet är likställt med noll, vilket i detta fall blir extra makabert då oroligheterna i Afghanistan ännu inte är uppklarade. När den extremt linjära, och drygt fem timmar korta, kampanjen väl är slut är man nästintill sugen på att få ta talibanernas parti i några multiplayer-matcher, men icke. Efter påtryckningar av rabiata amerikaner, som menade att det var oetiskt att kunna spela som taliban i multiplayer, bytte utvecklarna namn på talibanerna till ”opposing force”, vilket gjorde alla nöjda och glada. Hyckleri och skenhelighet av högsta rang.

Handlingen är inte värd att nämna. Den kan knappt kallas för handling, snarare ett rangligt ramverk, ett taffligt försök att rättfärdiga allt dödande. Men skrämmande nog får vi inte någon egentlig förklaring till varför våra insatser är nödvändiga, och med insatser menas förstås att döda allt som bär turban. Karaktärerna är dessutom helt ointressanta och stelbenta.

Även på gameplay-fronten faller Medal of Honor platt. Inget är direkt dåligt, men inte heller speciellt intressant eller kul. Medal of Honor lyckas inte särskilja sig tillräckligt från giganterna i genren, närmare bestämt Bad Company 2 och Modern Warfare 2. Bristen på nya idéer gör spelet intetsägande och därmed överflödigt i en genre som redan är belamrad av beiga kopior. Dessutom är motståndet anskrämligt dåligt, vilket tar udden av spänningen och får bataljerna att kännas mer som skjutbanor med papptalibaner än som levande slagfält.

Spelet är till råga på allt förvånansvärt opolerat, med allvarliga buggar, grafiska skavanker och en bitvis på tok för låg framerate. Ljudeffekter och musik hör dock till spelets starkaste sidor. Skotten ekar snuskigt realistiskt bland bergstopparna och handgranaterna ger ifrån sig ett tillfredställande ”umf”.

Singelplayer i all ära, men multiplayer väger minst lika tungt, och det är också där de flesta kommer att spendera majoriteten av sin tid. Även här saknas det där lilla extra. Banorna flyter ihop, klasserna är inte tillräckligt varierade för att skapa en stark gruppdynamik och spawn camping är ett problem på de flesta av banorna. Inlärningskurvan är dessutom väldigt hög, så förbered dig på att bli ägd i början.

På pappret har Medal of Honor alla förutsättningar för att lyckas, men tyvärr är själva utförandet ytterst mediokert och lättförglömligt. Vi bjuds på en osmakligt amerikansk vinkling av kriget, som bygger på premissen att alla talibaner är onda till sin natur och måste dödas omgående. Att utvecklarna inte känner något behöv av att rättfärdiga denna krigsglorifiering, utan förväntar sig att spelarna ska svälja allt med hull och hår, är rent ut sagt otäckt. Buggar, grafiska skönhetsfläckar och en på sina ställen väldigt låg framerate förstör gång på gång inlevelsen i den fem timmar korta kampanjen. Multiplayer-delen, som svenskbaserade Dice står bakom, erbjuder inte alls samma djup som genrekonkurrenterna och tappar sin lyster alldeles för snabbt.

REVIEW - Lara Croft and the Guardian of Light

Lara Croft and the Guardian of Light

The first lady of gaming is back, but not in the same way as we’re used to. This time around the developer, Crystal Dynamics, has shaken things up a bit by introducing a second playable character, going away from the over-the-shoulder view and choosing to release the game as a downloadable title. It’s a risky move taking chances with such a well established franchise as Tomb Raider, but this time it really paid off, resulting in one of the best games this summer.

Lara Croft: Guardian of Light shows off some high production values for the price of a
downloadable title. Right of the bat, you can tell that this game – both in terms of artistic
design and scenery – has borrowed a lot from the Uncharted series. Granted, the level of
polish is not the same but you will still be amazed by how good the graphics look for a game
that only costs $15.

Lara has always been a lone wolf, exploring tombs and swan diving into puddles alone. Well,
not anymore. This game is centred round the concept of two player co-op. For this adventure,
Lara is accompanied by the ancient Mayan warrior Totec. He is a man of few words, but then
again who wouldn’t be after 2000 years of sleep. Gameplay wise, the two differ in a couple of
ways. Namely that Lara is equipped with a grappling hook and Totec with a shield and spear.
The developer has done an excellent job in combining there different abilities to create some
of the most compelling and innovative platforming puzzles in a long time. There is so much
more then just synchronized lever pulling to be had here.

The main objective of each level is to make it to the end in one piece. On your way there
you will encounter countless enemies, challenging puzzles and big bosses. Apart from that,
there are loads of side objectives that you can tackle. These objectives are designed like Xbox
achievements, in that they are completely optional, but offer in-game rewards like fancy new
weapons or useful power-ups. This offers plenty of incentive to go back and play levels again,
even after the credits have rolled. Scattered across each level are challenge rooms. These
rooms offer some of the games most interesting puzzles and really force you and your partner
to work together.

Historically, Tomb Raider games have excelled at the exploration and puzzle solving parts
but have had problems in the action department. Lara Croft: GoL offers a more over-the-top,
arcade-like action style, which really compliments the puzzle solving well. Lara and Totec
are often getting swarmed by a barrage of enemies, having to machine gun there way out of
trouble. The shooting mechanics are simple, but fun and intuitive. There is a multitude of
weapons to choose from and its fun to play around with different combinations.

The pacing of the game is really spot-on, you’re constantly kept on the edge of your seat.
There is always a challenge ahead, be it a giant lizard, a booby-trapped puzzle or poisonous
smoke. The puzzles never become a drag that you wish you could skip, due to the fact that
they manage to stay fairly simple, but yet intriguing and fun, all the way to the end.

As good as the game is, it’s not perfect. The story is paper thin and the voice acting is not
exactly of award winning quality. However, these flaws are just minor bumps in the road. The
real fun is to be had in the gameplay and the interaction with your companion. There are no
adversarial modes but the developer has hinted at upcoming DLC packs so maybe it will be
available later on down the road.

Although designed for co-op, you can play Lara Croft: GoL on your own and still have a lot
of fun. One would imagine that the computer would take control over Totec when playing
alone, but the developer has opted for another solution. Instead, the puzzles are watered down
and adjusted so that they can be solved by one player.

Lara Croft: GoL is one of the best games released this summer, be it downloadable or retail.
The story is ultra cheesy but that don’t really matter. This is one of the best two player co-op
games out there, period.