 |
| Bayonetta |
Tretton timmar senare har jag besökt helvetet, torterat änglar med mitt demoniska hår, ridit på en målsökande missil, förvandlats till en fjäril samt, förstås, räddat världen. Kanske lite utöver det vanliga för dig och mig, vardagsmat för Bayonetta.
Det är uppenbart från den första filmsekvensen: Bayonetta är något helt unikt. Visst, utvecklarna har oblygt lånat både grundkoncept och spelidéer av Ninja Guiden, God of War och, framför allt, Devil May Cry. Men resultatet är exempellöst, som om förlagorna varit pryda, nedtonade prototyper av detta adrenalinstinna spektakel. Bayonetta bjuder på kitsch och ultravåld i ett ursinnigt tempo; det här är bland det mest intensiva som går att upplevas i spelväg.
Bayonetta är även namnet på vår huvudrollsinnehavare – en extravagant häxa med vapenförsedda händer och fötter som torterar sina fiender med sitt demoniska hår. Precis som du kanske anar är hon en personifiering av uttrycket ”over the top”. Hennes kroppsliga proportioner, konstanta poserande, suggestiva kommentarer och frenetiska fajtande gör henne till en mycket passande leading lady.
Handlingen är inte speciellt djup men det är heller inte meningen. I den fiktiva europeiska staden Vigrid söker Bayonetta efter sina minnen. Där möter hon gigantiska bossänglar och slåss mot den rivaliserande häxklanen Lumen Sage på sin jakt efter föremålet Right Eye.
Grafiken är galet snygg och det går inte annat än att imponeras av den kreativitet som ligger till grund för alla skruvade fiender, exotiska miljöer och absurda händelseförlopp. Musiken är otroligt tacky men samtidigt charmig och passande. Efter en stunds spelande kommer jag på mig själv att nynna med i spelets ledmotiv, en j-pop version av ”Fly Me To The Moon” sjungen på knackig engelsk.
Bayonetta är ett spel av japaner för japaner. Allt från den snärjiga och absurda handlingen till j-popmusiken gör detta faktum väldigt tydligt. Anime och manga är påtagliga inspirationskällor, mellansekvenserna skulle praktiskt taget kunna utgöra en egen anime-serie. Det betyder dock inte att Bayonetta skulle vara mindre njutbart för oss här i väst, verkligen inte. Att dramaturgin och karaktärsutvecklingen inte följer Hollywoodmallen till punkt och pricka är bara uppfriskande och spännande. Tyvärr blir de sexuella anspelningarna lite väl plumpa ibland, trots glimten i ögat. Med en karaktär som Bayonetta hade utvecklarna kunnat problematisera framställningen av kvinnor i spel, det har dock uppenbarligen inte varit deras avsikt.
Under den barocka ytan gömmer sig ett djupt och genomarbetat fajtingsystem. Kontrollen är helt och hållet fläckfri vilket gör det till ett nöje att experimentera med Bayonettas fantasifulla rörelseregister. Likt en livsfarlig balettdansös utfärdar hon ett elegant flöde av akrobatiska stridskombinationer, det här är stiliserat våld när det är som allra bäst. Oavsett om du är ytterst beräknande i dina knapptryckningar eller hamrar på måfå så kommer du att ha kul.
Det kanske viktigaste verktyget i Bayonettas arsenal är förmågan att sakta ned fiendernas rörelser. Detta åstadkoms genom att undvika en fiendeattack i sista sekund. Tajmingen är ibland klurig men när man väl lyckas belönas man med en andningspaus i det annars så frenetiska fajtandet, där en blinkning för mycket kan vara förödande.
”Lagom” har definitivt inte varit ett av ledorden för utvecklarna. De har lyckats med konststycket att överdriva allting och därmed skapat ett överdrivet bra spel. Bayonetta är så cheesy att det blir ballt, så smaklöst att det blir smakfullt, så överdrivet att det blir perfekt. Bara det faktum att spelets valuta är glorior som Bayonetta tar av de änglar som hon har dödat talar för sig själv.