 |
| Medal of Honor |
Vi blir dagligen matade med objektiva redogörelser och faktabaserade beskrivningar av kriget i Afghanistan – 14 dödade i Kabul, självmordbombare i Balkh – att undgå avtrubbning är nästintill omöjligt. Chansen att få uppleva kriget på plats ur en soldats perspektiv är minst sagt en spännande och intressant spelpremiss med potentialen att vara en väldigt engagerande och emotionell upplevelse. Just en sådan upplevelse vi kanske behöver för att skaka loss avtrubbningen. Medal of Honors utgångspunkt må vara intressant, men det samma kan inte sägas om själva utförandet. Papperstunn handling, ointressanta karaktärer, ytlig multiplayer, buggar och en allmänt osmaklig amerikaniserad vinkling av kriget. Det dåliga överväger det positiva på så gott som alla punkter. Medal of Honor är, utan tvekan, en av de största besvikelserna hittills i år.
Att få mantla rollen som en soldat i ett pågående och högaktuellt krig, till skillnad från i ett fiktivt, är något vi är ovana vid i spelsammanhang. Det är just detta som gör Medal of Honor fascinerande, men också kontroversiellt och provocerande. Att känna igen namn på platser och höra refereringar till al-Qaida tillför helt klart ett skrämmande element som inte går att få i något annat spel i dagsläget. Tyvärr, men kanske inte helt oväntat, är kriget vi får ta del av i Medal of Honor förvrängt och vinklat på ett sanslöst osmakligt sätt. Här finns inte så mycket som tillstymmelse till något ifrågasättande av, eller avståndstagande till, varken kriget eller USA:s insatser. Nej, det är talibanslakt som står på menyn, inget annat. Utvecklarna säger sig ha konsulterat amerikanska soldater som deltagit i kriget, för att kunna måla upp en trovärdig och rättvis bild. Att Medal of Honor skulle porträttera en soldats vardag på ett verklighetstroget sätt är dock inte fallet, långt där ifrån. Precis som hos genrekonkurrenterna bjuds vi på en krigsglorifiering som vältrar sig i en orgie av headshots och explosioner där människovärdet är likställt med noll, vilket i detta fall blir extra makabert då oroligheterna i Afghanistan ännu inte är uppklarade. När den extremt linjära, och drygt fem timmar korta, kampanjen väl är slut är man nästintill sugen på att få ta talibanernas parti i några multiplayer-matcher, men icke. Efter påtryckningar av rabiata amerikaner, som menade att det var oetiskt att kunna spela som taliban i multiplayer, bytte utvecklarna namn på talibanerna till ”opposing force”, vilket gjorde alla nöjda och glada. Hyckleri och skenhelighet av högsta rang.
Handlingen är inte värd att nämna. Den kan knappt kallas för handling, snarare ett rangligt ramverk, ett taffligt försök att rättfärdiga allt dödande. Men skrämmande nog får vi inte någon egentlig förklaring till varför våra insatser är nödvändiga, och med insatser menas förstås att döda allt som bär turban. Karaktärerna är dessutom helt ointressanta och stelbenta.
Även på gameplay-fronten faller Medal of Honor platt. Inget är direkt dåligt, men inte heller speciellt intressant eller kul. Medal of Honor lyckas inte särskilja sig tillräckligt från giganterna i genren, närmare bestämt Bad Company 2 och Modern Warfare 2. Bristen på nya idéer gör spelet intetsägande och därmed överflödigt i en genre som redan är belamrad av beiga kopior. Dessutom är motståndet anskrämligt dåligt, vilket tar udden av spänningen och får bataljerna att kännas mer som skjutbanor med papptalibaner än som levande slagfält.
Spelet är till råga på allt förvånansvärt opolerat, med allvarliga buggar, grafiska skavanker och en bitvis på tok för låg framerate. Ljudeffekter och musik hör dock till spelets starkaste sidor. Skotten ekar snuskigt realistiskt bland bergstopparna och handgranaterna ger ifrån sig ett tillfredställande ”umf”.
Singelplayer i all ära, men multiplayer väger minst lika tungt, och det är också där de flesta kommer att spendera majoriteten av sin tid. Även här saknas det där lilla extra. Banorna flyter ihop, klasserna är inte tillräckligt varierade för att skapa en stark gruppdynamik och spawn camping är ett problem på de flesta av banorna. Inlärningskurvan är dessutom väldigt hög, så förbered dig på att bli ägd i början.
På pappret har Medal of Honor alla förutsättningar för att lyckas, men tyvärr är själva utförandet ytterst mediokert och lättförglömligt. Vi bjuds på en osmakligt amerikansk vinkling av kriget, som bygger på premissen att alla talibaner är onda till sin natur och måste dödas omgående. Att utvecklarna inte känner något behöv av att rättfärdiga denna krigsglorifiering, utan förväntar sig att spelarna ska svälja allt med hull och hår, är rent ut sagt otäckt. Buggar, grafiska skönhetsfläckar och en på sina ställen väldigt låg framerate förstör gång på gång inlevelsen i den fem timmar korta kampanjen. Multiplayer-delen, som svenskbaserade Dice står bakom, erbjuder inte alls samma djup som genrekonkurrenterna och tappar sin lyster alldeles för snabbt.